På väg hem

Det blåser kraftigt och vågorna går höga. Allting gungar och det är svårt att gå – vi vinglar fram i korridorerna och håller oss gott fast i trappräckena på väg ner till matsalen. Men vi har varit länge om bord nu och man är van vid att det rör på sig, så jag är inte sjösjuk.
Kanske har du hört talas om «the roaring forties», the «furious fifties» och «the screaming sixties»?  Det är där vi är nu… På de här breddgraderna (mellan 40 och 60S) blåser det nästan alltid stark vind från väst och det är lite land och bergskejdor i vägen som hindrar luftströmmen.
DSC_0038
Kaptenen ankrade up vid ett stort isflak och släppte ut oss på en eftermiddagspromenad!


Alla vet att när det blåser så blir det vågor, och att ju mer det blåser ju större blir vågorna. Vågorna är imponerande och de slår mot båten med en enorm kraft – men vinden gör mer än vågor! När vinden blåser över havsytan så «drar» den vattnet i ytan med sig (vi säger att vinden utövar en stress på ytan) men vattnet under, som inte rör på sig, drar åt andra hållet. Om inte jorden hade snurrat, så hade det varit enkelt: då hade vattnet flyttat sig med vinden. Hastigheten hade minskat ju längre ned i djupet vi såg, men allt vatten hade gått i samma riktning. Men jorden snurrar – ett varv varje dag – och då blir allt mer komplicerat… resultatet blir faktiskt att vattnet inte flyttar sig med vinden, utan på tvärs av den!

Det «varma» vattenmassan som strömmar in under shelfisen i Amundsenhavet kallar vi oceanografer  för «Circumpolar Deep Water» (CDW) och är till stor del vatten som för länge sen (kanske tusen år eller så) sjönk ner til botten i Nord Atlanten och så började en långsam resa söderut mot Antarktis. Långt söderut fångas det upp av «västvinddriften (eller den Antarktiska circumpolarströmmen)  som ohindrat strömmar runt, runt, runt den Antarktiska kontinenten.  Vindmönstret  här gör att ytvattnet i söder strömmar åt söder medan det i norr strömmar åt norr – så i mitten blir det inget ytvatten kvar! Det fylls då på underifrån; vattnet nere i djupet pumpas uppåt och kan till exempel strömma in på den relativt grunda (400-500 m) kontinentalsockeln i Amundsenhavet.
DSC_0047
Koreansk festmåltid!


Vi är på väg hemåt och vi har lämnat Antarktis bakom oss – några av forskarna ombord studerar virvlar den Antarktiska curcumpolarströmmen, de har precis börjat med sitt arbete, men jag är färdig. De instrument som skulle ut i vattnet är i vattnet, och de som skulle upp på shelf isen* är på plats. Det är fortfarande två veckor kvar innan vi kan mönstra av och gå i land, och dagarna går långsamt när de inte längre är fyllda med arbete ute på däck. I går kväll var det någon som plockade fram plastmuggar (den tjocka typen, som nästan är som frigolit) och tuschpennor och det blev allmän pysselkväll i matsalen… nu hänger de allihopa i en påse på CTD:n och väntar på att den ska i vattnet igen.  Vad tror du sker då?
DSC_0088
Nu är kopparna 11 cm höga… hur stora tror du de är när de kommer upp från 3000 m djup?

[slr-togglebox title=”Gissa innan du klickar här för att se hur kopparna såg ut efter att ha sänkts til 3800 m djup” color=”white”]

DSC_0106
Det finns utrymme för mindre kaffe i kopparna efter att de har varit i djupet.

Så här såg muggarna ut när de följt med CTD’n ned på 3800 m djup! Med hur manga procent har volymen på kopparna krympt?
[/slr-togglebox]


* Vi har installerat fyra stycken isradar på isen – varannnan timme mäter de hur tjock shelfisen under dem är, och på så sätt får vi reda på hur fort den smälter. När Karen och Povl flög ut med helikoptern för att installera dem (jag höll på med mina riggar och kunde inte följa med) så passade de också på att ta reda på hur mycket vatten som är under isen. Hur man gör det? Enkelt – du behöver bara en (speciell) mikrofon, en metallplatta och en stor slägga. Så slår du allt vad du kan med släggan på metallplattan… och lyssnar ekot ekot! Det första kommer från undersidan av isen, det andra från havsbottnen! Om det första ekot kommer efter 0.24s och det andra efter 0.4667s, hur tjock är då isen? Hur långt är det ner till havsbottnen? Ljudets hastighet i vatten är ca 1500 m/s och i is är den 4000 m/s. För att få säkrare resultat så har man flera mikrofoner på en lång linje. När når det första ekot fram till en mikrofon som står hundra meter bort? När når det andra fram? Tänk på vad Schnell sa!
DSC_0054
Koreansk grillfest. Foto: Elin Darelius Chiche

Oppgaver og øvelser

Norsk

Svenska

Verdas kaldaste havvatn

Mens Elin er på tokt i Amundsenhavet er eg på tokt til Filchner-Ronneisen som ligg heilt sør i Atlanteren, i Weddellhavet.

Isdekke i Antarktis er som ein hatt. Inne på kontinentet ligg den fleire tusen meter iskappa, toppen av hatten, men ut mot randområda blir isen tynnare og flyt på havet som ein hattebrem. Denne flytane delen av isen heiter isbrem på norsk, men som oftast seier vi isshelf. «Hattebremmen» er ikkje like brei rundt heile Antarktis-kontinentet, men delt opp i to store og mange mindre isbremmar.

Fleire av dei små isbremmane, spesielt på den Antarktiske halvøya og i Amundsenhavet blir dramatisk tynnare på grunn av auka tilførsel av varme frå havet. Isbremmane spelar ei viktig rolle i stablisering av isdekket i Antarktis og i produksjonen av det kaldaste og tyngste vatnet i havet. Det store spørsmålet er kva som skjer med dei største; Ross- og Filchner-Ronne-isbremmane, og om vi kan risikere at is-kappa over vest Antarktis kollapsar.

PS&Svein_RonneDepot

Verdas kaldaste havvatn blir produsert under Filchner-Ronne-isbremmen i Antarktis, i volum verdas største flytane lekam. Dette superkalde havvatnet er kjelda til det tyngste vatnet i verdshava, det Antarktiske botnvatnet, som dekker mesteparten av botn i Stillehavet, Indiahavet og Atlanteren. Isbremmane er også ei motkraft som hindrar innlandsisen i å strøyme ut i havet. Om isbremmane smeltar, aukar utstrøyminga av innlandsis til havet og havnivået vil dermed stige.

Inntil nå ser vi ingen teikn til auka smelting av Filchner-Ronneisen, men nokre klimamodellar viser at dette kjem til å endre seg i nær framtid (50 år). I følgje ein modell vil smeltinga av undersida av Filchner-Ronne isbremmen auke frå i dag 20 cm/år til 4 m/år i 2060 p.g.a auka tilførsel av varme frå havet. Dette vil få dramatiske konsekvensar med kraftig stigning av havnivået.

Det er langt frå sikkert at dette vil skje, men det er eit veldig viktig klimaspørsmål og det er grunnen til at eg nå er her sør i isøydet. Vi må forske på om havsirkulasjonen vil endre seg slik at meir varmt havvatn strøymer innunder isbremmane, og så må vi bygge observatorium der vi kan måle endringar i havstraumane over mange tiår.

Det er slike observatorium vi nå bygger inne på Filchner-Ronneisen og i havet utafor. I havet der vi kan segle med isbrytarar består observatoria av måleriggar slike som Elin har omtala. For å gjere observasjonar under isbremmen må vi første bore oss gjennom isen og til det treng vi mykje utstyr og drivstoff. I år har den tyske isbrytaren Polarstern frakta utstyr og drivstoff fram til Ronneisen der vi bygger eit depot med mange tusen liter drivstoff. Til å frakte det til der vi skal bore, bruker vi beltevogner av same type som blir brukt til å preparere skiløyper og slalåmbakkar. Sledane som vi frakter tankane med drivstoff på er berre eit stort stykke plastikk.

For å lage eit hol gjennom den mange hundre meter tjukke isen bruker vi varmt vatn som vi pumper gjennom ein slange og fram til boren. Boren er eit tungt røyr med ei dyse som spyler og smeltar isen mens den sakte blir senka ned gjennom isen.

Inne i isen er det -25°C og vatnet i holet frys difor etter kort tid, så vi må vere raske med å sette ut instrumenta som skal måle i havvatnet under isen. Instrumenta er kopla til ein kabel som går gjennom isen slik at dei kan sende data til overflata. Når instrumenta er på plass er det berre å la holet fryse igjen og starte med å observere kva som skjer havstraumane under isen.

 

Svein Østerhus
Uni Research Klima

Artikkelen “God jul fra isødet” på nettsidene til Bjerknessenteret

 

Oppgaver og øvelser

Norsk

Svenska

Alla mina riggar i vattnet

Den här veckan kommer det blog från min kollega Svein Østerhus som befinner sig på en annan forskningsbåt, på andra sidan av kontinenten men jag tänkte ändå att ni skulle få en kort uppdatering (och ett nytt problem) från mig!

6861600114_bb8d69230f_o
Foto: Povl Abrahamsen


Alla mina riggar är nu i vattnet – och det är en betydligt mindre nervös Elin som går och lägger sig om kvällen nu än det var tidigare. Det är mycket som ska förberedas, mycket man ska tänka på när man sätter ihop riggarna, så många bitar som ska passa ihop – och mycket som kan gå fel. Vanligvis har jag en tekniker med mig som har full koll på vilka muttrar som ska sitta var och i vilken ordning ringar och shacklar ska sitta, men nu var det jag som stod där ute på däck med skiftnyckeln i handen och skulle hålla ordning på allting – och se till att allting var färdigt när det var min tur. Men det gick bra! Och så var Araon till slut på rätt position och vi kunde börja!

Mr Ham, den koreanska riggteknikern, ger tecken till kranföraren och snart ligger min första oranga boj och guppar i vattnet bakom båten. Vi kör långsamt framåt och matar ut lina från vinshen allteftersom – var femtionde meter fäster jag och Karen instrumenter på linan. Det går fort, alla vet vad de ska göra. Bojen blir mindre och mindre och snart är 300 m med lina utvinschad och alla instrumenter är i vattnet. Det är bara ankaret (3 gamla
järnvägshjul) som står kvar på akterdäck – men snart försvinner också det ner i djupet med ett stort plask. Den stora oranga bojarna dras fram genomvattnet mot oss allteftersom ankaret sjunker, men tillslut fösvinner också de under ytan. Ankaret kommer till slut att landa på botten – vanligtvis någonstans mittemellan platsen där det blev släppt ner och platsen där den sista bojen
försvann under ytan – men för att vi ska veta exakt* var riggen står så “triangulerar” vi med hjälp av utlösaren. På tre olika platser skickar vi ner signaler till utlösaren och ber honom svara -och utifrån tiden det tar för svaret att komma tillbaka kan vi räkna ut avståndet mellan båten och utlösaren. Eftersom vi vet var båten är, så kan vi räkna ut var riggen står… kanske ni vill hjälpa till? Jag tror det är enklast att lösa problemet grafiskt!

När vi släppt ner ankaret till min första rigg så åkte vi först 443 m i riktning -40.2 grader (se förklaring längst ner) till första trianguleringspunkten. Då var avståndet till utlösaren 802m. Därifrån åkte vi 862 m i riktning 172 grader och fick ett avstånd på 754 m. På den sista punkten var avståndet till utlösaren 816 m. Då hade vi åkt vi 867 m i riktning 53.0 grader från punkt nummer 2. Det är 600 m djupt och utlösaren sitter 25 m över botten. Hydrofonen som vi använder för att prata med utlösaren sänker vi ner 10 m under ytan. Var står riggen? Hur långt hade ankaret drivit? Hur noggrann är trianguleringen? Kan du uppskatta felet?

Däcksenheten som pratar med utlösaren använder en ljudhastighet på 1497 m/s när den beräknar avståndet till utlösaren. Med hjälp av data från en CTD-profil så beräknade jag den faktiska ljudhastigheten (som är en function av salthalt, temperatur och tryck) och kom fram till att medelhastigheten bara var 1447 m/s. Spelar det någon roll i uträkningarna ovan? Kan du korrigera dina beräkningar? Riktningarna angivs som “grader motsols från x-axeln”. X-axeln pekar mot öst, så om vi åker mot öst så är vinkeln noll grader, om vi åker mot norr så är vinkeln 90 grader och om vi åker söderut så är vinkeln -90 grader.

Blog1_1
Foto: Elin Darelius Chiche

 

Oppgaver og øvelser

Norsk

Svenska

Riggar på väg upp – och riggar på väg ned

Med CTD och LADCP (strömmätare som sitter på CTD:n) får vi reda på hur vattnet strömmar och vilken temperatur det har just nu, när vi är här – men vi vill så klart också veta vad som händer när vi rest hem igen. Därför sätter vi ut instrumenter på så kallade riggar som kan stå kvar och mäta när vi åkt hem, och så kan vi komma tillbaka och hämta dem senare. Jag har aldrig varit i Amundsenhavet tidigare, så jag har inga riggar att plocka upp jag ska bara sätta ut nya. Mina svenska, engelska och Koreanska kollegor har riggar i vattnet – och det var med stor spänning vi tidigare i veckan närmade oss platsen där en av dem för två år sen sattes ut. Karen skickade hydrofonen över relingen och ner i vattnet och knappade in utlösarens speciella kod. Långt under oss nere på botten stod den och väntade snällt på att få höra från oss – och när den efter två år nu äntligen gjorde det så svarar den glatt “jag är här!”. Karen knappade in en ny kod som betyder “släpp”, och snart fick hon ett nytt svar “jag har släppt, jag är på väg upp!”. Alla spejade ut i dimman – ivriga att vara den första som fick syn på de gula bojarna.
– Där är den! Där borta!
Besättningen är snabbt ut i en mindre båt för att börja arbetet med att plocka upp riggen – de vet vad de ska göra, det här har de gjort förr. Några timmar senare är alla instrument ombord och vi arbetar för fullt. All data ska lastas över från instrumenten till datorer och hårddiskar, sedan ska instrumenten gås över och få nya batterier och programmeras. Imorgon ska de ner i vattnet igen!
Koreanerna hade inte lika tur; deras första rigg hade gått av en bit ovanför botten och det var bara utlösare och ett par temperatursensorer som kom upp. Deras andra rigg var helt borta – troligtvis är det ett stort isberg som dragit den med sig. Men de sista tre kom upp som på beställing!

Första riggen är redo att gå i vattnet – dags att säga “Hej då” till mina “mikrokatter”. Förhoppningsvis ses vi igen om två år! (Foto: Nicole Waite)

I går hade vi möte med besättning och tekniker för att gå igenom hur mina riggar ser ut och för att bestämma hur vi bäst sätter ut dem. Besättningen talar dålig eller ingen engelska*, så mötet hölls på koreanska – och bara då och då kom det en fråga på engelska till mig. I en knapp timme lät det ungefär så här:

ㄻㅊ널촘ㅈ괴ㅓㄴ모거모 ㅏㄱ mooring ㅓ로ㅕ추마 ADCP ㅕ루 멍로 ㅏㅕ고러ㅏㅓ Shackleㄷ ㅣ찰머놀ㄹ러ㅏmooring 몬염ㅍ뒤곤?mooring름 ㅡㅐㅐA-frame 갸ㅜㅎ 멀촘너 .

Foto: Nicole Waite
… och där försvinner utlösaren över relingen! (Foto: Nicole Waite)

 

Jag har i lugn och ro förberett mina instrumenter och min utrustning – i tron om att det fortfarande var flera dagar kvar tills de skulle i vattnet. Koreanerna hade fyra riggar kvar att sätta ut först. Men så blåste det upp och helt plöstligt gick vågorna höga – och kaptenen gav order om att det var för farligt att arbeta på däck… så nu har de vänt hela arbetsschemat på huvudet och vi kör med full fart västerut, till västra delen av Getz shelfis. Där är det mer is och förhoppningsvis mindre vågor, och desutom kan vi då använda tiden med dåligt väder till att förflytta oss, istället för att ligga och vänta på att vi ska kunna sätta ut riggar. Så nu är det helt plöstligt min sista rigg som står överst på dagordningen …och jag har tyvärr inte tid att skriva mer till er just nu!

*Jag frågade La, en av oceanograferna som pratar bra engelska var han lärt sig språket. De andra som pratar bra engelska har alla gjort doktorgrad eller bott utomlands – men jag visste att han inte har gjort det. Efter en stund kom det fram att han under studietiden en gång i veckan pratat engelska med de enda i Korea som är villiga att prata engelska med dig helt gratis: Jehovas vittnen och mormoner! “Men jag är fortfarande Buddhist, jag ville bara lära mig prata engelska och hade inte råd med privat lärare…”

Oppgaver og øvelser

Norsk

Svenska

Bredvid iskanten

När jag tittade ut genom fönstret tidigare idag när jag var på väg ned till matsalen var allt jag såg en vit vägg. En vit vägg av is som sträckte sig både åt höger och vänster så långt ögat kunde nå (vilket inte var så väldigt långt efter som det snöade lätt och dimman, precis som så många andra dagar i det sista, envisades med att förfölja oss). Det var Dotson shelfisen, en av de mindre shelfiserna i Amundsenhavet, som majestätiskt tornade upp sig framför oss. Biologerna hade en station precis framför iskanten och ett av planktonnäten var precis på väg ner i djupet. Runt middagsbordet gick diskussionen het – hur hög är egentligen den där väggen vi ser? Tio meter? Tjugo? Trettio? Gissningarna haglade – men ingen hade svaret. Så när middagen (bläckfisk, friterad sötpotatis och ris) var avklarad gick vi upp på bron och bad kaptenen om att få låna sextanten (google eller wikipedpia kan nog förklara vad det är bättre än jag) . Medan en av matroserna letade i skåpen efter den så tog vi en titt på radarskärmen och noterade att avståndet till väggen var en halv sjömil (1 sjömil= 1852m). Innan matrosen hade hittat vad han letade efter (och innan vi lärt oss hur sextanten fungerar) var planktonnätet uppe på däck och vi var på väg till nästa station. När vi äntligen mätte vinkeln (0.77 grader) var avståndet till väggen 1.5 sjömil. Hur hög var väggen? Den som vill vara riktigt noggrann behöver också veta att bron är 16.7 meter över havet och att sextanten var 1.5 m över golvet när vi mätte vinkeln. Men skillnaden mellan att vara “noggrann” och att förenkla (det finns många sätt att göra det på) problemet är förvånadsvärt liten!

DSC_0022
Ett, två, tre hopp! (Foto: Elin Darelius Chiche)

När båten stannar igen är “väggen” fortfarande där. CTD:n ska i vattnet. De koreanska oceanograferna jobbar i skift och det är alltid någon på vakt i CTD-rummet. Just nu är det Ta-wan som sitter framför den stora skärmen och knappar på datorn medan matroserna gör klar vinschen och själva CTD:n ute på däck. Det har börjat snöa igen och det blåser kallt, så jag stannar kvar i värmen inne hos Ta-wan. Radion sprakar till och jag hör några korta meningar på koreanska – samtidigt dyker det upp röda, gröna och vita linjer på skärmen framför oss, så meddelandet förkunnade tydligen att CTD:n nu är i vattnet. CTD:n får stå kvar i ytan en stund, tills pumpen (som ser till att samma vatten kommer till de olika sensorerna) har startat och allt fungerar som det ska. Sen bär det iväg ner i djupet! Graferna ritas upp “live” och linjerna på skärmen blir längre allt eftersom kabeln rullas ut och CTD:n sjunker ner. De första 30-40 metrarna är vattnet är vattnet relativt färskt (33.9) och mellan 0-0.5C; det här är ytlagret, det har blandats av vinden, värmts av solen och blivit färskt därför att det spätts ut med smältvatten från smältande havsis, snö och isberg. När vi lämnar ytlagret stiger salthalthalten till 34.2 och temperaturen sjunker till -1.5C och sen förblir både salthalt och temperatur ganska konstant i flera hundra meter. Det är “vinter vatten”, vatten som kylts av under vintern.

CTD
CTD:n är på väg ner i djupet framför Dotson shelf-isen. (Foto: Elin Darelius Chiche)

Tillbaka till skärmen där trycksensorn visar att vi nu nått ner till 400 m och där både temperaturen och salthalten plöstligt börjat stiga. Den blåa linjen, den som visar temperatur, försvinner till slut ut från figuren. Medan Ta-wan knappar på tangentbordet för att ändra skalan på grafen så tippar vi andra hur högt den kommer gå. När Ta-wan fått ordning på figuren kan vi konstatera att Karen och Göteborgs Universitet gått av med segern, och att det varmaste vattnet här inne vid shelfisen är 0.64 C. Det här är det varma vatten vi är här för att studera, “Circumpolar Deep Water”,som funnit vägen upp på kontinentalsockeln och strömmar söderut mot shelfisen längst botten av Dotson Trough (kanske den kan kallas Dotson Rännan på svenska/norska?), en djup ränna som isen själv grävt ut en gång för länge sen när klimatet var kallare och istäcket över Antarktis var mycket större och tjockare än vad det är i dag.

CTD:n har nått botten och framför oss på skärmen ser vi tre lager med vatten, eller tre vattenmassor, som vi oceanografer skulle kalla dem. Vattnet med lägst densitet, det lättaste vattnet, flyter överst (precis som när lätt olja flyter på tungt vattnet) och vattnet med högst densitet ligger underst. Men nu räcker det med oceanografi för i dag. Klockan blivit åtta och jag lämnar Ta-wan och de andra i CTD-rummet och beger mig upp till träningsrummet och pingisbordet. Povl (en dansk oceanograf som sedan många år jobbar på British Antarctic Survey i Cambridge, UK) och jag har blivit utmanade av Monsieur Park och Isabelle från L’Ocean i Paris, så här gäller det att kavla upp ärmarna och försvara de skandinaviska färgerna!

DSC_0430_LR
Ett av de vackrare isbergen vi seglat förbi! (Foto: Elin Darelius Chiche)

 

Ps – medan vi var uppe och spelade pingis så satte Nicole (från Rutgers University, USA) en “glider” i vattnet. Glidern kan ändra sin volym (och därmed sin densitet, eftersom massan inte ändras) och med hjälp av sina vingar kan den, fullastad med sensorer, därmed flyga upp och ned i vattnet. En självgående CTD, helt enkelt! När den är uppe i ytan skickar den hem data och position via sateliter, och den kan också ta emot nya order om vart den ska simma, hur djupt den ska dyka, och vilka sensorer som ska vara på. Om ni går in på www.marine.rutgers.edu/cool/auvs och letar efter glider RU25 så kan ni se vad glidern har gjort och vad den samlat in för data!

glider
Nicoles glider på väg ner i vattnet (vingarna är inte monterade ännu) (Foto: Elin Darelius Chiche)

 

Ps 2 – Skandinavien vann!

Oppgaver og øvelser

Norsk

Svenska

Amundsenhavet – nu är vi äntligen här!

Amundsenhavet – nu är vi äntligen här! Utsikten utanför de runda fönstrena har ändrat karaktär – det är inte bara grått och blått längre.  Mellan oss och horisonten guppar som oftast ett och ett annat isberg runt, då och då ser vi havsis och kanske en ensam snöpetrell eller en säl…. men inga pingviner, ännu.

Vi är nu ganska precist 15711 km hemifrån – och ni vill säkert veta varför vi rest just hit!

Vattnet i Amundsenhavet är såklart lika blått (och blött) som det vi finner i Vågen utanför Bryggen i Bergen – men på många av våra oceanografiska kartor målar vi det rött. Rött för att det är (relativt) varmt, rött för att isen och shelfisen här smälter snabbare än på andra platser runt Antarktis. Det ena hänger i hop med det andra – shelfisen, den flytande förlängningen av inlandsisen som täcker stora delar av den Antarktiska kontinenten, smälter därför att det varma vattnet strömmar in under den.

Sjøsetting av bøye. (Foto: Povl Abrahamsen)
Sjøsetting av bøye. (Foto: Povl Abrahamsen)

Smältande shelfiser är ett av orosmolnen i det kapitlet i IPCC-rapporten som handlar om havsnivå. Ososmoln – därför att konsekvenserna om de smälter är så stora, men också frågetecken, därför att vi vet så lite om hur de fungerar och om hur de påverkas (och påverkar) av havet under dem. Shelfisen flyter – så när de smälter påverkar de inte havsnivån, men när de blir tunnare, rör de sig snabbare ut från land och inlandsisen där bakom följer med. Då flyttas is från land till hav och då stiger havsnivån.

Under våra  veckor till havs ska vi göra mätningar och sätta ut instrumenter – både i havet och uppe på isen – för att bättre förstå vad det är som sker, för att mäta hur mycket värme som havet transporterar in mot shelfisen och för att följa med på hur fort isen smälter.

Mycket av tiden här går åt till att göra “CTD-stationer”. CTD är kort för Conductivity-Temperature-Depth och är en samling sensorer monterade på en ställning, oftast med ett antal flaskor omkring sig, som vi skickar ner i havet med hjälp av en kraftig kabel och en stor vinsch. På sin väg ner mot botten mäter CTD:n kontinuerligt, och på skärmarna framför oss ritar den upp profiler som visar hur salthalten (som man kan räkna ut från temperaturen och konduktiviteten) och temperaturen ändrar sig med djupet. “Flaskorna” är öppna i båda ändarna så att vattnet kan strömma igenom och på vägen upp stannar vi CTD:n med jämna mellanrum och för att stänga en av dem – på så sätt får vi med vatten upp från olika djup, som vi (eller biologerna ombord) kan ta med oss hem för att analysera vidare.

Skipets laboratorium har mye utstyr. (Foto: Povl Abrahamsen)
Skipets laboratorium har mye utstyr. (Foto: Povl Abrahamsen)

För några timmar togs den första CTD-stationen och instrumenterna skickades ned till botten 3450 m under oss. Vi är fortfarande ute på djupt vatten, och ska fortsätta ta stationer på väg in mot kontinentalsockeln. Här ute är det mycket “varmt” vatten ner i djupet, den stora frågan är hur mycket av det som kommer upp på sockeln, in mot isen.

Annars… har ting blivit vardag om bord… vi har klurat ut vilka knappar man ska trycka på på den koreanska tvättmaskinen, jag har lärt mig att hålla mig undan den röda (=starka) maten och vi har fått rutin på brödbaket! Min kollega Anna (från Göteborgs Universitet) har varit ombord tidigare och hon tog helt sonika med sig en brödmaskin (och 25 kilo mjöl) för att slippa ännu en expedition med bara fryst formfranska… Koreanerna själva äter vanligtvis inte bröd men när det nu luktar nybakt bröd i korridorerna så kommer de gärna och smakar!

Et historiske øyeblikk! Det første brødet bakt på Araon skjæres opp. (Foto: Povl Abrahamsen)
Et historiske øyeblikk! Det første brødet bakt på Araon skjæres opp. (Foto: Povl Abrahamsen)
Koreansk barbecue serveres på lørdagar. Ukens kulinariske høydepunkt. (Foto: Povl Abrahamsen)
Koreansk barbecue serveres på lørdagar. Ukens kulinariske høydepunkt. (Foto: Povl Abrahamsen)

Oppgaver og øvelser

Norsk

Svenska

Ingen is!

Det är tidig morgon, och det blåser kallt uppe på däck. Jag står ensam ute vid relingen och spejar mot horisonten. Långt där borta går det blå havet över i en grå himmel – och det är likadant vart jag än ser. Araon som såg stor ut där hon låg i hamnen är nu en liten, liten prick som guppar runt på ett evigt hav. Araon är en Koreansk isbrytare som under den här expeditionen till Antarktis och Amundsenhavet (se karta längst ner!) har med sig ett fyrtiotal forskare: biologer, kemister, meteorologer och ett gäng med oceanografer. Jag hör till den sista kategorin: oceanograf. Det betyder att jag forskar på havet och dess fysik; lite som en meteorolog, men i vattnet. Sedan någon vecka befinner jag mig alltså ombord Araon för att så småningom sätta ut instrumenter nere på den Antarktiska kontinental sockeln.

Araon i hamnen utanför Christchurch, Nya Zealand. Här blev vi liggande längre än planerat på grund av motortrubbel.
Araon i hamnen utanför Christchurch, Nya Zealand. Här blev vi liggande längre än planerat på grund av motortrubbel.

Vi skulle egentligen varit på väg in i isen nu – men någon timme innan vi skulle lägga ut från kaj på nyårsafton så upptäckte de ett oljeläckage i maskinrummet. Tekniker kallades in från Korea och vi blev liggande stand by i hamnen i nästan en vecka medan de reparerade motorn. Det vara bara att «gilla läget» och boka om returbiljetten.
Isen runt Antarktis växer till under vintern och smälter bort under sommaren – jämfört med Arktis är det relativt lite is som överlever sommaren (Isen i Arktis är fångat mellan kontinenterna, medan is runt Antarktis kan sprida sig åt alla håll – du kan läsa mer om skillnaden mellan is i Arktis och i Antarktis här: https://nsidc.org/cryosphere/seaice/characteristics/difference.html), men närmast kontinenten ligger isen kvar. Hur mycket is det är runt Antarktis kan du se här: http://www.iup.uni-bremen.de:8084/amsr2/  (Bilderna från Antarktis ligger ganska långt ner på sidan, under Arktis)

Isen är vacker och viktig! Isen har stor betydelse djurlivet (allt från stora sälar till pyttesmå alger «bor» på eller i den), för vattnet under (den isolerar havet från den kalla atmosfären och den skiljer vatten från salt och skapar nya vattenmassor) och för klimatet, eftersom den vita isen reflekterar strålningen (och energin) från solen medan det mörka havet absorberar den.
Men det bästa med isen är att den effektivt «tar död» på vågorna. Just nu gungar det ordentligt. Vi är på väg att kryssa södra ishavet (breddgrad 40, 50 och 60) och det är inte för inte man pratar om «roaring fourties», furious fifies (det är där vi är nu.) och screaming sixties . All utrustning som inte är fastbunden åker i golvet och jag har varit uppe mer än en gång i natt för att plocka upp och sätta fast saker vi missat. Magen gungar också – sjösjukeplåstret till trots. och det var inte lätt att få ner den koreanska frukosten i morse : soppa, stekt småfisk ( 3-4 cm lång, med huvud och allt) och ägg, också ris såklart. Frukosten skiljer sig egentligen inte så mycket från lunchen och middagen…

Mitt rum under kommande sju veckorna. Jag delar hytt med Isabell från Frankrike.
Mitt rum under kommande sju veckorna. Jag delar hytt med Isabell från Frankrike.

Innan vi sätter kurs mot Amundsenhavet (och isen!) ska våra fransk kollegor sätta ut instrument och göra mätningar i den Antarkstiska circumpolära strömmen – det är världens starkaste ström! Varför vi sen åker till Amundsenhavet och vad vi ska göra där ska ni får höra mer om nästa vecka! Men tills dess, så kan du försöka göra uppgifterna och lära dig mer om hur isen växer! Jag har hört att det är kallt hemma i Bergen, så kanske ni har mer is i närheten än vad jag har…

Karta över Antarktis. Nya Zealand ligger längst ner till höger!
Karta över Antarktis. Nya Zealand ligger längst ner till höger!

Oppgaver og øvelser

Norsk

Svenska

Räkna med data från Antarktis!

Nu närmar det sig! Bara tre veckor kvar till avfärd… trodde jag. Men så kom det plötsligt ett kort mail som meddelade att på grund av dåligt väder och isförhållanden är båten en vecka försenad. Många mail och ett par telefonsamtal senare har jag ändrat flygbiljetter och hotel… och uppgraderat julplanerna från ett hotelrum i Christchurch till julbord hemma hos mamma och pappa…

Med den nya tidtabellen kommer vi mönstra på på årets sista dag, och  isbrytaren Araon lättar ankar den 1 Januari. Då har ni välförtjänt jullov – men när ni kommer tillbaka till skolbänkarna igen i början av januari så ska ni få läsa om vad som sker ombord och vad vi forskare gör nere i Amundsenhavet! Det blir ny blogg  – med nya uppgifter och små experimenter ni kan göra hemma på köksbänken – varje måndag:

Måndag 11/1: Havsis (e.g. Differential ekvationer, Arkimedes Princip)

Måndag 18/1: Värme, vatten och smältande is (Värmeinnehåll)

Måndag 25/1: Salt, temperatur och densitet (Linjär regression, linjärisering)

Måndag 1/2: Riggar och tidsserier (Arkimedes Princip, funktionslära, regression)

Måndag 8/2: Raka linjer och smältande is (Funktionslära, rätta linjer)

Måndag 15/2: Vatten och vind (vektorer)

Blogginläggen kommer publiceras på svenska (och engelska), men uppgifter och instruktioner till experimenten översätts till norska (och engelska).

Vi återkommer snart med information om hur lärare ska göra för att få tillgång på uppgifterna i förväg!

elin_penguin

Berre for læraren

Me gler oss til at elevane kan følge Elin sin blogg og få oppgåver med ekte tall frå forskningstoktet. Men me må snike inn litt informasjon til deg som er lærar, slik at du får vite litt meir om kva som ventar elevane. Du kan lese det Elin har førebudd i kompendiet med oppgåver. Oppgåvene elevane får vil bli på norsk. Data frå toktet vil bli levert som filer slik at elevane kan hente tala inn i GeoGebra.

Det er ofte hektisk på tokt, og det er ikkje alltid at Elin kan svare på spørsmål. I Bergen sit difor bakkemannskap som kan følge opp elevane. Marius Årthun er havforskar ved Geofysisk insitutt, og har doktorgrad innan det samme fagfeltet som Elin. Han er klar til å svare på spørsmål om havstrømmar, sjøis eller andre ting elevane måtte lure på.

Det er første gong me gir elevane tall direkte frå iskanten. For å vite om dette er noko som blir brukt på skulane, set me stor pris på om du melder deg på lærargruppa på skolelab.no. Der kan du sjølvsagt krysse av dersom du ynskjer e-post når Elin legg ut nye oppgåver i januar/februar. Kor mange som melder seg på lærargruppa, vil vere eit signal til oss om det er interesse i skuleverket for at forskarane “bloggar tall” til elevane.

Ta gjerne kontakt dersom du har spørsmål.

Olaug Vetti Kvam
Skolelaboratoriet i realfag
Tlf. 55 58 22 27
olaug.kvam@uib.no

iskanten_antarktis
Ein av Elin sine figurar frå kompendiet: Den raude pila viser varmt vatn som strømmer inn under iskanten i Antarktis.


Följ med på tokt till Antarktis!

Den 25 December lämnar den koreanska isbrytaren Araon hamnen i Nya Zealand och styr kosan söderut, mot Antarktis och Amundsenhavet. Ombord finns forskare från Korea, Sverige, USA, Frankrike – och så jag, en oceanograf från Universitetet i Bergen. Vill du och din klass också följa med? Jag kommer skriva blogg här på skolelabben och berätta om livet ombord, om vår forskning och om den data vi samlar in. I anslutning till varje blogg kommer det finnas matte och fysikuppgifter som knyter upp till vad vi gör och som baserar sig på «riktig data», förhopnningsvis «live» från båten! Uppgifterna – med  kommentarer – kommer att vara tillgängliga i förväg för er lärare, troligen i slutet  av november.

Elin Darelius Chiche

elin_penguin