Amundsenhavet – nu är vi äntligen här! Utsikten utanför de runda fönstrena har ändrat karaktär – det är inte bara grått och blått längre. Mellan oss och horisonten guppar som oftast ett och ett annat isberg runt, då och då ser vi havsis och kanske en ensam snöpetrell eller en säl…. men inga pingviner, ännu.
Vi är nu ganska precist 15711 km hemifrån – och ni vill säkert veta varför vi rest just hit!
Vattnet i Amundsenhavet är såklart lika blått (och blött) som det vi finner i Vågen utanför Bryggen i Bergen – men på många av våra oceanografiska kartor målar vi det rött. Rött för att det är (relativt) varmt, rött för att isen och shelfisen här smälter snabbare än på andra platser runt Antarktis. Det ena hänger i hop med det andra – shelfisen, den flytande förlängningen av inlandsisen som täcker stora delar av den Antarktiska kontinenten, smälter därför att det varma vattnet strömmar in under den.
Smältande shelfiser är ett av orosmolnen i det kapitlet i IPCC-rapporten som handlar om havsnivå. Ososmoln – därför att konsekvenserna om de smälter är så stora, men också frågetecken, därför att vi vet så lite om hur de fungerar och om hur de påverkas (och påverkar) av havet under dem. Shelfisen flyter – så när de smälter påverkar de inte havsnivån, men när de blir tunnare, rör de sig snabbare ut från land och inlandsisen där bakom följer med. Då flyttas is från land till hav och då stiger havsnivån.
Under våra veckor till havs ska vi göra mätningar och sätta ut instrumenter – både i havet och uppe på isen – för att bättre förstå vad det är som sker, för att mäta hur mycket värme som havet transporterar in mot shelfisen och för att följa med på hur fort isen smälter.
Mycket av tiden här går åt till att göra “CTD-stationer”. CTD är kort för Conductivity-Temperature-Depth och är en samling sensorer monterade på en ställning, oftast med ett antal flaskor omkring sig, som vi skickar ner i havet med hjälp av en kraftig kabel och en stor vinsch. På sin väg ner mot botten mäter CTD:n kontinuerligt, och på skärmarna framför oss ritar den upp profiler som visar hur salthalten (som man kan räkna ut från temperaturen och konduktiviteten) och temperaturen ändrar sig med djupet. “Flaskorna” är öppna i båda ändarna så att vattnet kan strömma igenom och på vägen upp stannar vi CTD:n med jämna mellanrum och för att stänga en av dem – på så sätt får vi med vatten upp från olika djup, som vi (eller biologerna ombord) kan ta med oss hem för att analysera vidare.
För några timmar togs den första CTD-stationen och instrumenterna skickades ned till botten 3450 m under oss. Vi är fortfarande ute på djupt vatten, och ska fortsätta ta stationer på väg in mot kontinentalsockeln. Här ute är det mycket “varmt” vatten ner i djupet, den stora frågan är hur mycket av det som kommer upp på sockeln, in mot isen.
Annars… har ting blivit vardag om bord… vi har klurat ut vilka knappar man ska trycka på på den koreanska tvättmaskinen, jag har lärt mig att hålla mig undan den röda (=starka) maten och vi har fått rutin på brödbaket! Min kollega Anna (från Göteborgs Universitet) har varit ombord tidigare och hon tog helt sonika med sig en brödmaskin (och 25 kilo mjöl) för att slippa ännu en expedition med bara fryst formfranska… Koreanerna själva äter vanligtvis inte bröd men när det nu luktar nybakt bröd i korridorerna så kommer de gärna och smakar!
Oppgaver og øvelser
Norsk
Svenska