Elin and her team are reporting from a 13-meter-diameter rotating swimming pool in Grenoble! Below you see a picture from our first day in Grenoble: No water in the tank yet, and it is not rotating yet, either. But come over to the new blog and and read all about our scientific adventures there! 🙂
– 2500 meter! CTD:n är på väg upp och matrosen Cliff som sitter i stolen bakom mig och styr vinschen ger besked om att den stoppat. Jag väntar en liten stund och trycker sen på en knapp för att stänga en av flaskorna där nere. Så ger jag besked till Cliff att han ska ta CTD:n upp till nästa stopp, på 2000 meters djup.
Kemisterna har varit uppe och sett på skärmarna framför mig för att bestämma på vilka djup de vill att vi ska stänga flaskorna. Allteftersom CTD:n sänks ner ritas graferna upp framför mig. Den röda linjen visar temperaturen, blått visar salt, grönt hur mycket klorofyll det är. Kemisterna (eller om rätt ska vara rätt: bio-geo-kemisterna) tar vattenprover för att mäta sådant som inte CTD:n kan mäta – näringssalter, syrekoncentration och isotoper, hur mycket (och vilka) plankton som lever i vattnet. Någon vill ha vatten nere ifrån botten, någon från i mitten, någon annan uppe i ytan. Långsamt stiger CTD:n uppåt och vi stannar gång på gång för att stänga en flaska.
Jag sitter och stickar medan jag med ett öga håller koll på skärmarna för att se att allt är som det ska.
– CTD:n är på däck!
Matroserna fäster den och kör in den i «provtagningsrummet». En efter en dyker folk upp med sina flaskor. Stora flaskor, små flaskor, flaskor i glas, flaskor i plast, genomskinliga flaskor, mörka flaskor… alla har de nummer på sig. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun – vem ska ha vatten från vilket i djup och i vilken flaska? och i vilken ordning? Maria mäter syrehalten i vattnet. Hon går alltid först – och hon tar god tid på sig. Hon måste noggrant kontrollera att det inte kommer några luftbubblor i slangen, så skölja flasken noga flera gånger, fylla den försiktigt (utan bubblor) och så blanda i kjemikalier som binder syret, försiktigt sätta i locket (utan bubblor) och så skaka rejält innan hon börjar på nästa flaska… och nästa, och nästa. Hon ska ha vatten – ganska kallt vatten – från alla djup. Det blir kallt om fingrarna! Jag vet – för när jag prydligt noterat alla flasknummer och djup för alla andra är det min tur att fylla (mellanstora, gjenomskinliga flaskor med svarta korkar) för att mäta salthalten och kontrollera att sensorn på CTD:n ger korrekta värden. Jag har vattentäta, fodrade handskar på mig… men det blir ändå blött. Och kallt.
Halvvägs genom alla flaskorna ringer telefonen – det är Greg som ringer uppifrån bron för att meddela att det är en val utanför. Flaskorna får stå en stund och vi springer ut till relingen. En ryggfena dyker upp ur vattnet nedanför oss. En liten ryggfena på en STOR val – det är en knölval. Den försvinner snart ner i djupet och är borta. Vi står kvar en stund och spejar – men återvänder en efter en till våra flaskor. Det är bara en halvtimme kvar till nästa station, och då måste vi vara färdiga.
De andra går iväg med sina fulla flaskor. Några måste analyseras med en gång – andra ska förseglas och skickas tillbaka hem till Europa för att analyseras på hemmaplan. Det är inte alla mätinstrument som går att ta med sig om bord. Jag står ensam kvar med CTD:n som ska göras i ordning för nästa djupdyk. Det sista vattnet ska tömmas ut, korkar ska skruvas åt, ventiler stängas, stängningsmekanismen spännas upp… allt med kalla, blöta fingrar…
Det är rått och kallt ute vid relingen. Det britiska forskningsskeppet «James Clark Ross» gungar långsamt fram på vågorna, inlindad i tjock dimma. Framför oss borde Syd Georgien med sina majestätiska bergstoppar och glaciärer breda ut sig – men allt är bara grått och kallt. Då och då dyker en sjöfågel upp bland allt det gråa. De glider lekande lätt fram över vågorna och försvinner så ut i dimman igen.
Jag går tillbaka till min hytt. Här har jag bott sedan vi gick om bord i Punta Arenas, Chile för en knapp vecka sen och här ska jag bo de nästa sex veckorna, medan James Clark Ross tar mig och de andra forskarna ombord söderut till Antarktis och Weddell havet. De flesta forskarna på expeditionen kommer från Frankrike; två kommer från USA och så är det jag, en oceanograf från Bergen. Om inte isen sätter stopp för vår framfart så är det meningen att vi ska ta oss så långt söderut det går att komma med båt i Weddell havet – helt in till den stora Filchner shelf-isen på 78S. Här ska vi göra mätningar och sätta ut instrumenter för att ta reda på mer om hur Filchner shelf isen påverkar havet – och om hur havet i sin tur påverkar shelf-isen.
Men först ska vi sätta i land några britiska forskare här i Syd Georgien, på en ö som passande nog heter «Bird Island». James Clark Ross ligger stilla och matroserna jobbar för fullt med att sätta ut gummibåtarna. Vi hör skrik och skrän – jag vet inte om det är sälarna eller pingvinerna som skriker högst – innifrån stränderna, men den envisa dimman ligger kvar och vi står snopna med våra kameror ute på däck. Gummibåtarna försvinner snart ur sikte och blir borta de också.
Så, långsamt, börjar man skymta konturer ute i allt det gråa. En klippa här, en snöklädd bergstopp där. Det är magiskt vackert. Några sälar kommer på besök och fångar uppmärksamheten en stund. Så ropar någon att de ser pingviner. En hel flock med Macaroni pingviner simmar lekfullt förbi, dyker ner i vågorna och blir borta. När solen så småningom tittar fram så är himlen helt plötsligt fylld med stora fåglar – mäktiga albatrossar glider utan den minsta ansträngning fram genom luften på sina enorma vingar.
När gummibåtarna dyker upp igjen går färden snart vidare. Vi kör längst land, och en hjälpsam Engelskman pekar ivrigt ut platsen där sir Ernest Shackleton för mer än hundra år sen gick i land efter att ha korsat havet i en öppen livbåt. Hans skepp hade skruvats ner i isen och han hade lämnat de flesta utav sina skeppsbrutna män på en ö och så gett sig ivägg för att hämta hjälp. Han kom till Syd-Georgien. Men öns södra kust där de gick iland är karg och ogästvänlig. Där fanns inga människor. För att få hjälp var han tvungen att korsa höga berg och glaciärer som ingen tidigare hade korsat – han klarade det, men när han nådde fram till valfångarna på andra sidan ön var det först ingen som trodde på hans fantastiska historia! Alla i Shackletons besättning blev räddade -men det är en helt annan historia…
Det dröjer ännu en vecka innan vi kör med full fart mot Filchner shelf isen. Först ska vi göra mätningar i havet söder om Syd-Georgien. I en knapp vecka ska vi köra ett instrument som vi kallar «CTD» upp och ner för att ta reda på vad vattnet under oss har för temperatur, hur salt det är, hur mycket syre och näringssalter här finns. De CTD-stationer vi ska göra har gjorts många gånger förr, de upprepas år efter år. På så sätt kan vi se hur havet förändras. Det kalla vattnet nere på botten blir långsamt varmare – utan att vi riktigt förstår hur.
CTDn sitter monterad på en metallram och metallramen sitter fast i en lång kabel… och med hjälp av en stor vinsh kan vi så sänka CTDn helt ner till havets botten. Några av stationerna vi ska göra är mer än fem tusen meter djupa! Runt ramen sitter det flaskor – eller flaskor, det ser mer ut som tjocka rör. Tjugofyra stycken tjocka rör. När CTDn är på väg upp kan vi stänga igjen ändarna på rören – och på så sätt få med oss vatten från olika djup upp på däck. Men det kan jag berätta mer om nästa gång jag skriver!
Elin er kommet til Sør-Georgia. Denne øyen har en spesiell plass i Norgeshistorien. Her følger litt historie, noen data om bestanden av blåhval og reinsdyr, og en oppgave som passer for ungdomsskoleklasser.
Grytviken
I Grytviken på Sør-Georgia ble det i 1904 tallet etablert et norsk samfunn, basert på hvalfangsten i Sørishavet. Rederier i Norge sendte fansgtfartøy og hvalkokerier sørover for å fangste på den store bestanden av blåhval. I Grytviken ble det en hel bygd med egen kirke. Hvalfangerne brakte med seg et lite antall reinsdyr, som ble satt ut som vilt. Etter 1965 har det ikke vært virksomhet knyttet til hvalfangst på Sør-Georgia.
Hvalfangsten
Hvalfangsten foregikk slik: Hvalbåten søkte opp hval, som ble harpunert i det den kom opp for å puste, ‘hvalblåst’. Det avlivete dyret ble tatt opp av hvalkokeriet, en større bår med flensedekk og tanker. Hvalen ble flådd (flenset) og partert på dekk, kjøtt og spekk ble lagret i tankene.
Bestanden av hval har gått nedover
Før den stortilte fangsten var det kanskje 200.000 blåhval i Sørishavet. Etter fredningen midt på 1960-tallet var det bare ‘få tusen’ igjen. I 1997/98 ble det antatt at det var 2300 individ, og en vekstrate på 8,2%.(Kilde: Den internasjonale hvalfangstkommisjonen, IWC)
Reinsdyrbestanden vet vi dette om:
Det ble satt ut 10 dyr i 2011, 3 bukker og 7 simler. Dyrene ble satt ut på Barff-halvøya.
I 1911/12 ble det satt ut 5 dyr på Busen-halvøya
I 1925 ble det satt ut 7 dyr, 3 bukker og 4 simler, i Husviken.
I nyere tid har Norge tatt ansvar for reinpopulasjonen på Sør-Georgia, sammen med Storbritannia. Arten hører ikke naturlig til der, og bestanden var ute av kontroll. Statens naturoppsyn har fått oppgaven med å redusere antallet rein.
I januar 2013 ble det skutt 3496 dyr, 1941 på Busen-halvøya og 1555 på halvøya Barff. Bestanden ble da, ved årskiftet 2012/13, beregnet til 4500 – 5000 dyr.
I 2014/15-sesongen ble det så skutt 3140, og i 2015 45 dyr på Barff. På Busen ble det avlivet 9 dyr senere enn 2013.
Etter at skytterne var reist, oppdaget britene 3 dyr på Barff, som de avlivet.
(kilder: Statens naturoppsyn, ‘report 2012-1’, og Miljødirektoratets nettside 23.05.2013)
Kan dere sette opp diagrammer for utviklingen av de to bestandene.
Skriv en forklaring av metoden dere bruker, altså hvordan diagrammet er bygget opp; hva har dere på x-aksen og på y-aksen, hvilke punkter har dere og hvordan drar dere linjen mellom.
Diskusjon
Skriv også en diskusjon, en vurdering av diagrammet dere har laget. Diskuter svakhet og styrke med fremstillingen, hva diagrammet viser og hva som ikke kommer frem.
Skriv til slutt i diskusjonen hvilke data dere mangler, eller gjerne skulle hatt, for å være mer nøyaktige i fremstillingen.
Analyse
Skriv også et avsnitt med analyse av hva som kan være årsaken til den utviklingen diagrammene viser. Tenk gjerne på hvordan det vil gå fremover, med forskjellige forutsetninger for utviklingen frem mot år 2100.
Les mer og finn flere data her:
Naturoppsynets rapport fra 2012
Miljødirektoratets nyhetsside om reinsdyrjakten
