– 2500 meter! CTD:n är på väg upp och matrosen Cliff som sitter i stolen bakom mig och styr vinschen ger besked om att den stoppat. Jag väntar en liten stund och trycker sen på en knapp för att stänga en av flaskorna där nere. Så ger jag besked till Cliff att han ska ta CTD:n upp till nästa stopp, på 2000 meters djup.
Kemisterna har varit uppe och sett på skärmarna framför mig för att bestämma på vilka djup de vill att vi ska stänga flaskorna. Allteftersom CTD:n sänks ner ritas graferna upp framför mig. Den röda linjen visar temperaturen, blått visar salt, grönt hur mycket klorofyll det är. Kemisterna (eller om rätt ska vara rätt: bio-geo-kemisterna) tar vattenprover för att mäta sådant som inte CTD:n kan mäta – näringssalter, syrekoncentration och isotoper, hur mycket (och vilka) plankton som lever i vattnet. Någon vill ha vatten nere ifrån botten, någon från i mitten, någon annan uppe i ytan. Långsamt stiger CTD:n uppåt och vi stannar gång på gång för att stänga en flaska.
Jag sitter och stickar medan jag med ett öga håller koll på skärmarna för att se att allt är som det ska.
– CTD:n är på däck!
Matroserna fäster den och kör in den i «provtagningsrummet». En efter en dyker folk upp med sina flaskor. Stora flaskor, små flaskor, flaskor i glas, flaskor i plast, genomskinliga flaskor, mörka flaskor… alla har de nummer på sig. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun – vem ska ha vatten från vilket i djup och i vilken flaska? och i vilken ordning? Maria mäter syrehalten i vattnet. Hon går alltid först – och hon tar god tid på sig. Hon måste noggrant kontrollera att det inte kommer några luftbubblor i slangen, så skölja flasken noga flera gånger, fylla den försiktigt (utan bubblor) och så blanda i kjemikalier som binder syret, försiktigt sätta i locket (utan bubblor) och så skaka rejält innan hon börjar på nästa flaska… och nästa, och nästa. Hon ska ha vatten – ganska kallt vatten – från alla djup. Det blir kallt om fingrarna! Jag vet – för när jag prydligt noterat alla flasknummer och djup för alla andra är det min tur att fylla (mellanstora, gjenomskinliga flaskor med svarta korkar) för att mäta salthalten och kontrollera att sensorn på CTD:n ger korrekta värden. Jag har vattentäta, fodrade handskar på mig… men det blir ändå blött. Och kallt.
Halvvägs genom alla flaskorna ringer telefonen – det är Greg som ringer uppifrån bron för att meddela att det är en val utanför. Flaskorna får stå en stund och vi springer ut till relingen. En ryggfena dyker upp ur vattnet nedanför oss. En liten ryggfena på en STOR val – det är en knölval. Den försvinner snart ner i djupet och är borta. Vi står kvar en stund och spejar – men återvänder en efter en till våra flaskor. Det är bara en halvtimme kvar till nästa station, och då måste vi vara färdiga.
De andra går iväg med sina fulla flaskor. Några måste analyseras med en gång – andra ska förseglas och skickas tillbaka hem till Europa för att analyseras på hemmaplan. Det är inte alla mätinstrument som går att ta med sig om bord. Jag står ensam kvar med CTD:n som ska göras i ordning för nästa djupdyk. Det sista vattnet ska tömmas ut, korkar ska skruvas åt, ventiler stängas, stängningsmekanismen spännas upp… allt med kalla, blöta fingrar…