Hei!
I dag har vi sett keiserpingviner for første gang! De er så stilige når de spaserer rundt på isen… og veldig morsomme når de slenger seg på magen for å ake kjelke på snøen!
Når båten stanser for å sende ned CTDen så kommer det mange fugler. De ligger i vannet og venter. De tror kanskje at vi fisker og at de skal få smake. Men det kommer aldri noen fisk, bare en CTD og en masse vann!
Klem fra Elin
Hei,
I dag når vi åpnet en boks som hadde stått lenge ute på dekk, så fløy det ut en sommerfugl! Den må ha fulgt med båten fra Chile – en blindpassasjer.
Det er ikke lov å ta med seg dyr til Antarktis, så vi måtte drepe den. Det var trist. Den var veldig fin!
Klem, Elin
[slr-infobox]
Et mysterium: Dette ser ut til å være dagpåfugløye (Aglais io). Men den arten lever i Europa og Asia, ikke i Sør-amerika! Så hvordan kan den da ha kommet seg ombord i båten? Kan sommerfuglen har fulgt med båten helt fra den var i England i sommer? Det er det ingen som vet sikkert, hva tror du?
[/slr-infobox]
Hei!
Nå er vi kommet ganske langt sør. Snart kan vi se Antarktis!
I dag har vi sett sjøis for første gang! Noen av isflakene ser veldig rare ut. Hva synes du at dette isflaket likner på?
Det er sommer og isen smelter. Men all is smelter ikke. Mye av isen blir igjen til neste vinter. Det er bra – da har selene noe å ligge å hvile seg på!
klem fra Elin
– 2500 meter! CTD:n är på väg upp och matrosen Cliff som sitter i stolen bakom mig och styr vinschen ger besked om att den stoppat. Jag väntar en liten stund och trycker sen på en knapp för att stänga en av flaskorna där nere. Så ger jag besked till Cliff att han ska ta CTD:n upp till nästa stopp, på 2000 meters djup.
Kemisterna har varit uppe och sett på skärmarna framför mig för att bestämma på vilka djup de vill att vi ska stänga flaskorna. Allteftersom CTD:n sänks ner ritas graferna upp framför mig. Den röda linjen visar temperaturen, blått visar salt, grönt hur mycket klorofyll det är. Kemisterna (eller om rätt ska vara rätt: bio-geo-kemisterna) tar vattenprover för att mäta sådant som inte CTD:n kan mäta – näringssalter, syrekoncentration och isotoper, hur mycket (och vilka) plankton som lever i vattnet. Någon vill ha vatten nere ifrån botten, någon från i mitten, någon annan uppe i ytan. Långsamt stiger CTD:n uppåt och vi stannar gång på gång för att stänga en flaska.
Jag sitter och stickar medan jag med ett öga håller koll på skärmarna för att se att allt är som det ska.
– CTD:n är på däck!
Matroserna fäster den och kör in den i «provtagningsrummet». En efter en dyker folk upp med sina flaskor. Stora flaskor, små flaskor, flaskor i glas, flaskor i plast, genomskinliga flaskor, mörka flaskor… alla har de nummer på sig. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun – vem ska ha vatten från vilket i djup och i vilken flaska? och i vilken ordning? Maria mäter syrehalten i vattnet. Hon går alltid först – och hon tar god tid på sig. Hon måste noggrant kontrollera att det inte kommer några luftbubblor i slangen, så skölja flasken noga flera gånger, fylla den försiktigt (utan bubblor) och så blanda i kjemikalier som binder syret, försiktigt sätta i locket (utan bubblor) och så skaka rejält innan hon börjar på nästa flaska… och nästa, och nästa. Hon ska ha vatten – ganska kallt vatten – från alla djup. Det blir kallt om fingrarna! Jag vet – för när jag prydligt noterat alla flasknummer och djup för alla andra är det min tur att fylla (mellanstora, gjenomskinliga flaskor med svarta korkar) för att mäta salthalten och kontrollera att sensorn på CTD:n ger korrekta värden. Jag har vattentäta, fodrade handskar på mig… men det blir ändå blött. Och kallt.
Halvvägs genom alla flaskorna ringer telefonen – det är Greg som ringer uppifrån bron för att meddela att det är en val utanför. Flaskorna får stå en stund och vi springer ut till relingen. En ryggfena dyker upp ur vattnet nedanför oss. En liten ryggfena på en STOR val – det är en knölval. Den försvinner snart ner i djupet och är borta. Vi står kvar en stund och spejar – men återvänder en efter en till våra flaskor. Det är bara en halvtimme kvar till nästa station, och då måste vi vara färdiga.
De andra går iväg med sina fulla flaskor. Några måste analyseras med en gång – andra ska förseglas och skickas tillbaka hem till Europa för att analyseras på hemmaplan. Det är inte alla mätinstrument som går att ta med sig om bord. Jag står ensam kvar med CTD:n som ska göras i ordning för nästa djupdyk. Det sista vattnet ska tömmas ut, korkar ska skruvas åt, ventiler stängas, stängningsmekanismen spännas upp… allt med kalla, blöta fingrar…
Hei!
Nå har alle de fine begerne vært nede på bunnen! De har krympet! Vet du hvorfor? De fleste begerne var nede på 5000 meters dyp. Noen begere var bare nede på 3000 meters dyp, men de er like små!
I dag har jeg vært på «broen» med kameraet mitt. Det er der kapteinen står og styrer båten. Når kapteinen sover, er det Georgina som kjører båten. Hun har jobbet her på båten i fire år. Hver vinter* kjører hun forskere til Antarktis. Hun liker godt å kjøre den store båten. Mest liker hun å kjøre der det er is. Det er gøy – men vanskelig.
Nå er noen av de fine isopor begerne som barna i Saras og Leas klasse på Landås skole har malt på vei ned til bunnen av havet! Begerne ligger i et nett som jeg festet på vårt instrument. Nettet er lite og jeg har mange beger! Alle fikk ikke plass. Men instrumentet skal ned til bunnen mange ganger til, så det går bra. Jeg tar noen hver gang!
Det blir spennende å se hvor små de er når de kommer opp igjen!
Ser dere isfjellet i bakgrunnen? Det begynner å bli mange isfjell nå! De kommer fra de store breene i Antarktis. De ser store ut – men de er enda større under vann! Det er bare en liten del av isfjellene som stikker opp over overflaten.
I går var det min bursdag. Sara og Lea var redde at jeg ikke skulle få bursdagskake. Men man får bursdagskake i Antarktis også! Jeg fikk til og med presang – det var en lue med bilde av båten på. Det trengs, for det begynner å bli kaldt ute!
Klem fra Elin
Hei!
Nå blåser det storm ute. Det er store bølger på havet. Bølgene slår inn over dekk. Det spruter vann overalt. Det ser skummelt ut. Jeg er glad at jeg ikke trenger gå ut. Båten gynger mye – fram og tilbake, fram og tilbake. Heile tiden. Jeg er lite sjøsyk. Det er ikke gøy. Vi kan ikke jobbe når det gynger så mye. Det er for farlig. Noen kan skade sig eller instrumentene kan gå i stykker. Vi må vente til været blir bedre. Kapteinen sier det blir bedre i morgen. Men om noen dager kommer neste storm. Jeg håper vi er ferdige då! Hvor vi er nå, blåser det alltid mye. Jeg lengter ned til isen. Der hvor det er is, er det ikke bølger. Der hvor det er is, blir man ikke sjøsyk!
Mannskapet har satt opp et bordtennisbord i et stort rom under dekk. Når det slutter å gynge skal vi spille kamper!
Klem fra Elin
