Det är rått och kallt ute vid relingen. Det britiska forskningsskeppet «James Clark Ross» gungar långsamt fram på vågorna, inlindad i tjock dimma. Framför oss borde Syd Georgien med sina majestätiska bergstoppar och glaciärer breda ut sig – men allt är bara grått och kallt. Då och då dyker en sjöfågel upp bland allt det gråa. De glider lekande lätt fram över vågorna och försvinner så ut i dimman igen.
Jag går tillbaka till min hytt. Här har jag bott sedan vi gick om bord i Punta Arenas, Chile för en knapp vecka sen och här ska jag bo de nästa sex veckorna, medan James Clark Ross tar mig och de andra forskarna ombord söderut till Antarktis och Weddell havet. De flesta forskarna på expeditionen kommer från Frankrike; två kommer från USA och så är det jag, en oceanograf från Bergen. Om inte isen sätter stopp för vår framfart så är det meningen att vi ska ta oss så långt söderut det går att komma med båt i Weddell havet – helt in till den stora Filchner shelf-isen på 78S. Här ska vi göra mätningar och sätta ut instrumenter för att ta reda på mer om hur Filchner shelf isen påverkar havet – och om hur havet i sin tur påverkar shelf-isen.
Men först ska vi sätta i land några britiska forskare här i Syd Georgien, på en ö som passande nog heter «Bird Island». James Clark Ross ligger stilla och matroserna jobbar för fullt med att sätta ut gummibåtarna. Vi hör skrik och skrän – jag vet inte om det är sälarna eller pingvinerna som skriker högst – innifrån stränderna, men den envisa dimman ligger kvar och vi står snopna med våra kameror ute på däck. Gummibåtarna försvinner snart ur sikte och blir borta de också.
Så, långsamt, börjar man skymta konturer ute i allt det gråa. En klippa här, en snöklädd bergstopp där. Det är magiskt vackert. Några sälar kommer på besök och fångar uppmärksamheten en stund. Så ropar någon att de ser pingviner. En hel flock med Macaroni pingviner simmar lekfullt förbi, dyker ner i vågorna och blir borta. När solen så småningom tittar fram så är himlen helt plötsligt fylld med stora fåglar – mäktiga albatrossar glider utan den minsta ansträngning fram genom luften på sina enorma vingar.
När gummibåtarna dyker upp igjen går färden snart vidare. Vi kör längst land, och en hjälpsam Engelskman pekar ivrigt ut platsen där sir Ernest Shackleton för mer än hundra år sen gick i land efter att ha korsat havet i en öppen livbåt. Hans skepp hade skruvats ner i isen och han hade lämnat de flesta utav sina skeppsbrutna män på en ö och så gett sig ivägg för att hämta hjälp. Han kom till Syd-Georgien. Men öns södra kust där de gick iland är karg och ogästvänlig. Där fanns inga människor. För att få hjälp var han tvungen att korsa höga berg och glaciärer som ingen tidigare hade korsat – han klarade det, men när han nådde fram till valfångarna på andra sidan ön var det först ingen som trodde på hans fantastiska historia! Alla i Shackletons besättning blev räddade -men det är en helt annan historia…
Det dröjer ännu en vecka innan vi kör med full fart mot Filchner shelf isen. Först ska vi göra mätningar i havet söder om Syd-Georgien. I en knapp vecka ska vi köra ett instrument som vi kallar «CTD» upp och ner för att ta reda på vad vattnet under oss har för temperatur, hur salt det är, hur mycket syre och näringssalter här finns. De CTD-stationer vi ska göra har gjorts många gånger förr, de upprepas år efter år. På så sätt kan vi se hur havet förändras. Det kalla vattnet nere på botten blir långsamt varmare – utan att vi riktigt förstår hur.
CTDn sitter monterad på en metallram och metallramen sitter fast i en lång kabel… och med hjälp av en stor vinsh kan vi så sänka CTDn helt ner till havets botten. Några av stationerna vi ska göra är mer än fem tusen meter djupa! Runt ramen sitter det flaskor – eller flaskor, det ser mer ut som tjocka rör. Tjugofyra stycken tjocka rör. När CTDn är på väg upp kan vi stänga igjen ändarna på rören – och på så sätt få med oss vatten från olika djup upp på däck. Men det kan jag berätta mer om nästa gång jag skriver!